Klimatförändringen är ett av mänskligheten största miljöhot. Frågan berör tveklöst hela samhället, men ändå stöter förslaget gällande en nationell klimatlag på aktivt motstånd.

I dag (31.10.2013) ordnades ett seminarium av arbetsgruppen som bereder ett förslag till klimatlag. Ingen i publiken kan ha undgått var skon klämmer: Arbets- och näringsministeriet vill fortfarande sköta om klimat- och energipolitiken, medn jord- och skogsbruksministeriet vill fortsätta försvara jordbrukets och skogsbrukets intressen. I båda fallen handlar det om samhällssektorer med stora ekonomiska intressen. Tanken att man skulle analysera dessa ut ett primärt klimatpolitiskt perspektiv verkar skrämma vettet ur tjänstemännen.

Argumenten haltar betänkligt: Arbets- och näringsministeriet vill likställa klimatpolitiken och energipolitiken. Det är en absurd tanke: Klimatpolitiken handlar om mycket mera än energipolitik. Tänk bara på skogarnas och jordbrukets betydelse samt på hela anpassningsdimensionen i klimatfrågan. På motsvarande sätt är energipolitiken mycket mera än klimatpolitik. I annat fall skulle man ju helt enkelt fixa klimatfrågan genom att bygga en himla massa kärnkraftverk.

Jord- och skogsbruksministeriet skryter öppet med det nationella skogsprogrammet som enligt ministeriets synvinkel bygger på en holistisk syn på skogarna. I själva verket beaktar skogsprogrammet föga varken skogsnaturens biologiska mångfald eller klimatfrågan utan fokuserar på att maximera tillgängen på råvara för skogsförädlingsindustrin. Miljödimensionen lyser med sin frånvaro och det verkar man vara ganska nöjd med. Ministeriet pratar sig själv i påsen när man hyllar skogsprogramprocessen, men motsätter sig ett arbetssätt där klimatförändringen är i fokus.

Regeringspartierna har kommit överens om att Finland behöver en nationell klimatlag, som samlar de nuvarande många olika sektorvisa styrmedlem till en koordinerad helhet. Det handlar inte om att införa nya bindande utsläppskrav, utan om att ge en tydlig struktur för förvaltningens arbete; att samla de strategiska linjedragningarna till en logisk helhets av styrdokument, att ange den långsiktiga riktningen för samhällsförändringen och att ha en gemensam platform, t.ex. i form av scenarier gällande teknologisk utveckling, energikonsumtion och ekonomisk aktivitet inom olika sektorer.

Det handlar om att se sanningen i vitögat: Utmaningen av förhindra en katastrofal klimatförändring på global nivå och anpassa att anpassa det finländska samhället till redan nu ofrånkomliga miljöförändringar är så stor, att vi måste klara av att se bortom de nuvarande revirgränserna inom förvaltningen.